Hej de som läser detta. Nu måste jag skärpa mig, det har inte bloggats sedan i maj månad. 'Det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess. Har varit på besök i Hultsfred för att hälsa på mamma, hon befinner sig numera på ett demenshem i Målilla. Det verkade trots allt vara ganska bra med henne, och hon verkar att ha förlikat sig med att inte bo hemma på Aspedalsgatan något mera. Hon har i alla fall någon eller några att prata med nu. 'Vi försökte göra hennes lilla lägenhet så personlig som möjligt, med saker från huset. Bodde hos Titti o Stefan och de tar alltid hand om mig på bästa sätt. De har också varit hem till oss på besök i sommar, de hade varit i Norge på en MC-tur, och stannade här en natt. Vi gjorde sedan sällskap till Småland, jag i Bil och de på MC, men syrran åkte med mig från Örebro.
Har också varit till David några dagar, Lola jobbar ju, så hon kan ej vara med på mina utflykter.
Ulrica tog kontakt igen, och skrev att hon talat om för sin dotter Clara vem jag var. Ulrica har sin kille i Smedjebacken nu, och hon ville träffa mig i sommar, och att jag även skulle få träffa Clara.
Jag blev ju glad för detta och vi bestämde att jag skulle höra av mig senare i sommar om ett ev. möte med dom. När jag åkte hem från Hultsfred så tänkte jag att nu åker jag till Smedjebacken, må det bära eller brista! Jag ställde in GPS:en på adressen och åkte efter den. .
Jag blev nervösare och nervösare ju närmare jag kom . Efter några kringelkrokar så kom jag till Barkens strand, där fanns tre hus, och jag tyckte det såg tomt ut i de två första, och det tredje låg ännu längre bort på en höjd.
Jag åkte inte dit utan vände på grusvägen. Åkte tillbaka c:a 1 km, men stannade och tänkte. Det måste ju vara här, och jag kan väl för hela friden inte ge upp nu och åka hemåt full av besvikelse efter att ha laddat för mötet. Jag vände och åkte tillbaka samma väg, och vem kommer på en stig från sjön om inte Ulrica och Clara! Jag stannade och vevade ner fönsterrutan och sa hej, Ulrica hade nog inte väntat sig att jag skulle dyka upp så här oförhappandes, och hon vände sig mot Clara och sa : titta vem som är här! Hon bad mig köra upp på parkeringen på gården på höjden, vilket jag gjorde. Jag fick en stor kram av bägge två och fick också hälsa på Anders, Ulricas kille. Anders visade sig vara en trevlig kille som ägde en grustägt och så importerade han maskiner till bl.a. gräsklippare. Ulrica och jag hade inte träffats på 25 år (hon var 19 år då) och Clara hade jag aldrig träffat, och hon är född i oktober 1999. Vi fikade och jag fick se bilder på Clara som liten, och hon berättade om sina intressen, hon gick på Engelska skolan i Karlstad. Hon verkade vara en självständig och framåt tjej, hon verkade dessutom jättego! Ulrica var sig lik tycker jag, och nog är hon en Haglund alltid, det ser i alla fall jag! Trots att det var länge sedan och att det vara andra gången vi sågs , så kände jag mig avslappnad och allt verkade naturligt. Vi satt och fikade och pratade i två timmar, och lovade varandra att nu skulle vi hålla kontakten uppe. Ulrica sa att hon ville träffa sina halvbröder, och hon har redan kontaktat Mattias och David på facebook. Fredrik har inte något intresse av facebook ,men han vill gärna träffa henne och givetvis även Clara.
Jag fick två stora kramar, och åkte hemåt glad och lättad. Vi har nu kontakt på facebook, och jag kommer att ringa och träffa dom när tillfälle ges.
Nu laddar jag och Lola för Side den 23 aug. Vi åker från Romme på kvällen. Grannfrun Carina hakar på och följer med oss, då hon inte får någon senare ledighet från väveriet p.g.a. att en anställd skall operera sig . Kan ju vara bra att ha en rutinerad resenär med sig, nu när Bosse o Giggi åker till Grekland. Nu skall jag titta in i huvudet som farfar sa. Natti natti! Kramas gott folk! Tjing!
