Tänk att det måste vara så otroligt svårt att inse att man måste, dels för egen skull, och andras, bryta upp från sitt boende och flytta till en bekymmersfri tillvaro. Tänk att slippa oroa sig för ogräs, gräs och nedfallande löv och paradisäpplen. Tänk att få sätta sig vid fönstret  i en lägenhet och ev. kunna titta ut på folk i centrum med omnejd. Tänk att slippa haka ned sig framför TV.apparaten varje morgon, och sitta där hela dagen och bara vänta på hemtjänstens snabba besök. Tänk att få tala med lite andra människor, bli omhändetagen och kunna må gott. Tänk att slippa vara bitter över allt och alla! Tänk om min kära mamma kunde inse sitt bästa, och släppa taget om sitt hus, vet att det är svårt, men var sak har sin tid.
Kramas mycket! Tjing!